Jag kommer ihåg den regniga oktoberdagen då jag och min fostermamma hakade på släpet och åkte iväg för att hämta henne. Pirret i magen, nervorisiteten, lyckan och glädjeruset. Några veckor tidigare hade vi varit och tittat på henne, jag och mamma. Jag hade suttit på hennes rygg och våra livsöden matchade varandras. Fortfarande kan jag höra min fostermammas röst som i bilen på vägen hem sade:

" Ni kan rädda varandra, ni kan bli hela tillsammans. Hon har blivit illa behandlad alldeles för många gånger, ingen har litat på henne. Hennes ilska är densamma som din, orons ilska, oron över att inte räcka till, över att inte duga"

Dem första veckorna glodde jag och mitt vackra sto stint på varandra. Jag hade placerat en plaststol inne i hennes box där jag satt och avverkade läxor, böcker och tjejtidningar. Jag läste och glodde på henne, hon höll sig på sin kant och gjorde sitt. Ingen hade någonsin fått vara i hennes box tidigare, många gånger hade hon tryckt upp ägare som skötare mot väggen för att med några ilskna välplacerade slag skrämma dem utanför boxens trygga väggar. Det tog månader innan hon ens började söka kontakt, men när den kontakten började visa sig visste jag att vi var på god väg, jag hade allt jag någonsin kunnat önska mig.

Det var ingen lätt match med ett sto som aldrig någonsin fått lära sig rätt och fel, som växt upp med ett aggresivt och utåtagerande sto till mamma och som tränats hårt och vårdslöst för att bli "the best on Solvalla". Sommartimmarna spenderade jag i den stora beteshagen intill vårat hus jagandes efter ett sto som bar på en envishet utan dess like. Jag jagade och pustade, sprang och gick. Timmar blev till dygn, men jag hade fått rådet att "ge henne tusen åter", var hon envis skulle jag vara envisare. Den kvällen jag lyckades trä grimman över hennes huvud kände jag segern i mitt hjärta, den kvällen jag lyckades få henne att komma till mig grät jag.

Jag flyttade in till stan och tog mitt vackra sto med mig. Det var dags att växa upp och utvecklas, för oss båda. Vi hamnade på en trevlig gård och upplevde lycka som sorg intensivt det första året. Utbildningen gick bra med henne, hon var positiv men med ett hett temperament. Det var som att vira rosor med taggtråd när det kom till min fröken, det var till att vara riktigt försiktig för att inte skada och för att inte vara för snäll. Våran kärlek var fylld med respekt och vi lärde av varandra.

Jag tog så småningom hjälp av en tränare, jag hade funnit att mitt sto kom bäst till rätta när bommar och hinder kom fram. Hennes teknik var redan avhandlad, hon hoppade med ett otroligt skjut och alltid med öronen framåt. En kväll under den vanliga hoppträningen åkte en hoppbana fram, vi blev framropade till start och klippte varje hinder, det fanns ingen tvekan någonstans, det förtroende vi känner för varandra går inte att rubba.

Så kom hösten med våren och sommaren då jag plötsligt såg mig själv ha allting framför mig men ingenting till övers. Stallet besöktes om nätterna, ridpassen böts ut mot korta promenader och förtroendet började brisera. Vi hade tappat varandra, vi ville åt olika håll, men hade ingen klar väg framför oss. Det var då annonsen lades ut, mitt lejonhjärta låg från den kvällen på försäljning.

Det kom många spekulanter och allt kändes på låtsas, jag visade min vackra häst och det klämdes, kändes och provades. Ryttare testades på hennes rygg, hon körde med dem och visade sina värsta sidor. Stegrade, bockade och sparkade bakut. Vägrade hoppa, vände på en femöring eller hoppade med alldeles för god marginal. Många blev rädda och hoppade skamset av.

En lördagsmorgon skulle dock förändra våra liv. En liten flicka och hennes mamma åkte flera mil ut till stallet för att komma och titta på mitt sto. Mamman suckade över att flickan inte hade kunnat lämna annonsen bakom sig, att hon kollade på annonsfilmen flera gånger om dagen och drömde om just min häst. När de klev av på stallplanen såg jag på flickans blick att hon redan hade bestämt sig, det var min häst hon ville ha!

Väl inne i ridhuset testades flickan rejält, hästen stod på baksulorna och försökte göra allt för att skrämma 45 kg av sin rygg, men lyckades inte. Efter några hårda testvarv, drog både flickan och mitt sto en lång suck och efter det gick provridningen prickfritt. De hade funnit varandra, testat varandra och börjat prata med varandra. Kontraktet skrevs i ett stökigt fikarum i stallets utbyggnad.

11.00 i morgon försvinner mitt lejonhjärta ur mitt liv, ingen känsla kan beskriva hur det känns att förlora sin bästa vän, att lasta sin bästa vän en sista gång och se lastbilen försvinna från stallplanen ut i vida världen. Och ingen känsla i världen kan beskriva hur skönt det känns att det någonstans där ute finns en flicka som tror på min lejonnina, som ser hennes styrka och ger henne mod.

Jag vill avsluta med att tacka er alla på forumet för alla tips och råd jag erhållit under mina fem år som hästägare, alla värdefulla tankar och åsikter. Ge aldrig upp det ni älskar, slås aldrig ned av alla glåpord och elaka kommentarer, utan res er upp igen. Era hästar är fantastiska hur dem än växt upp, och ni är ryttare som alla borde belönas med en stor medalj för eran tro, erat mod och erfarenheter. För mig är ni sanna ryttare, för mig kommer ni alltid att glänsa mest i skogen, såsom i paddocken, såsom på tävlingsbanan. Kärlek har ingen ras och inga normer, kärlek är en känsla, inget annat.