Jag måste bara skriva av mig, det känns så otroligt allt det som hände i går.

Jag har haft mitt sto i c:a 1 ½ år nu, köpte henne från bekanta och då var hon bara riden i skogen lite hur som. När jag fick henne gick det inte att sitta upp (de jag köpte henne av hade i stället tryckt upp henne mot en vägg när de skulle sitta upp) och jag kunde bara skritta henne eftersom hon var helt tokig. I dag behärskar hon skritten i form bra och har en fin luftig arbetstrav där även formen börjar komma. Galoppen kommer lite när den känner för det, men vi jbobar på det.

Jag har länge letat efter en tränare efter att ha fått gliringar som "men jag kan ju inte träna en travare, de är ju inga hästar, helt hopplösa fall". Så kom det en ny tjej till stallet med ett ungt halvblod och frågade om jag ville vara med på hennes privatträningar i hoppning för en gammal ridlärare till mig. Jag tackade ja och i går var första gången.

Jag var jättenervös innan, tänkte att jag och min tjej skulle bli utdömda redan innan och att det aldrig skulle fungera med tanke på all motgång vi haft tidigare. Och gissa om jag blev förvånad när jag snart insåg att jag red för världens bästa tränare?!

K som vi kan kalla henne har ridit länge, jobbar på en av stans ridskolor och tävlat svåra klasser i både hoppning och dressyr. Hon tittade på min tjej och sa, rid på du och låtsas som ingenting, din häst klarar det här. Vi hoppade på slutet av träningen ett rättuppstående utan problem och utan att riva. Jag har fått tillbaka självförtroendet och K har bättrat på mitt förtroende för min häst. Jag vet att hon kan och nu ska vi fortsätta så länge K kan instruera oss.

K ser någonting i alla hästar och hos min tjej såg hon precis vad vi klarar av och vad vi kan lära oss. Så jag vill bara uppmana alla som gett upp hoppet att leta vidare, att våga testa och att aldrig ge upp. Eller som K skulle ha sagt "De här varmblodstravarna är jäkla fina hästar!".